Har verkligen inget att blogga om, dagarna rullar på i ovissheten om hur det blir med jobb osv...
Är inne i en fas just nu när det känns lite jobbigt, denna väntan och alla som frågar.
När jag vet något kommer jag att berätta, finns inget att säga just nu, jag vet ingenting om vad som kommer att hända. Har fått några halmstrån att gripa tag i men de börjar kasa långt iväg igen.
Att gå hemma och vänta på att telefonen ska ringa är väldigt påfrestande men så är livet just nu och jag borde vara van men det blir man aldrig, hade varit skönt att haft ett schema att gå efter igen...
Liam frågar när jag lämnar honom vid bussen:
- ska jag åka buss hem?
- jag vet inte, ringer jag till skolan så ska du stanna annars åker du bussen hem.
- mamma ring inte idag, jag vill vara hemma.
Så är det varje gång jag ska lämna Liam, han funderar och undrar vad som ska hända och att han ska behöva oroa sig för att om jag ska jobba eller ej, det är inte rättvist!
Fast man bestämmer sig för att ta en dag i taget, carpe diem, och att man inte ska bry sig så gör man det, man oroar sig alltid för, pengar, räkningar, fritid, barnen, ja ALLT!
Nu har jag lagt korten på bordet och vi fortsätter att vänta....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar